Äntligen dax !

I kväll smäller det! Då åker vi mot Arlanda... miss i nassen. Å imorse var jag uppe såå tidigt och hann göra massa saker =) Men ingen väska är framme än, jösses! Fast jag packar bäst under press... I dag känns det som om allt seeeegar sig fram, naturligtvis. Jag har resfeber ända in i märgen och jag tänker redan på hur mycket jag kommer att sakna alla därhemma. Speciellt dessa två.

Men jag kommer ju hem... å de finns kvar.

Hade vårat sista utvecklingssamtal på dagis i går och dagen till ära fick Samuel hålla i allting själv. Han visade på datorn massa bilder och saker som har lärt sig...  bla alfabet, siffror, saker som flyter/sjunker och sen bjöd han oss på fika. Jag kan säga att jag började gråta redan när jag satt mig ner. STORA killen! (gråter nästan nu) Herregud vad detta ska vara sorgligt ... att se honom växa upp och klara sig själv mer och mer, det är ju självklart jättebra och jag är såå stolt över den Samuel är i dag. Ändå gör det ont. Å varför i h-lvete blev jag såå känslig?? jag gråter i stort sett varje dag, mest för att jag blir rörd och glad över ngt men i bland även för saker som känns tungt. Vilket inte är så konstigt iofs.

Hur blir det här egentligen?? inte kommer jag att sova innan jag åker i kväll/natt och jag klev upp vid sex i morse, det betyder att jag blir uppe ett helt dygn. I morrn denna tid är jag in Greece! Hallelujah!